Litteraturhistoria och berättarteknik #

Litteraturhistoria #

Begreppslista #

Epik, lyrik och dramatik: litteraturgenrerna från antiken. Epik är berättande litteratur, lyrik är en enskild människas beskrivning av något och dramatik är avsett att framföras av skådespelare snarare än att återberättas ordagrant.
Epos: en lång berättande text som är skriven på vers, alltså efter ett visst mönster (rytm). En epos är en subgenre till epiken.
Tragedi: en tragedi är en allvarlig och ibland brutal form av teater. En tragedi slutar aldrig lyckligt.
Hybris, kattharsis, nemesis: under antiken. Om man trotsade gudarna visade man hybris (övermod, tro för mycket om sin egen förmåga) vilket ledde till fruktansvärda straff. Katharsis är ett grekiskt ord som betyder rening. Nemesis är hämndens gudinna, hämnas människors oförrätter.
Rapsoder: en kringvandrande professionell sångare/recitatör, berättelser och poesi (Homeros var en rapsod).
Odysseén: en epos skriven av Homeros under antiken, baserad på berättelser om grekisk mytologi (gudar och religion).
Sapfo: antikens främsta lyriker.
Feodalism: när en godsherre (en som äger jordegendomar) ger bort jord till dem som med häst och rustning försvarar hans ägor.
Legend: bygger på händelser inom kristendomen (medeltiden).
Myter: skiljer sig från legend, kan vara vad som helst, oftast påhittat.
Landskapslagarna: lagar som var utformade för varje landskap (Norden). Ofta var de utformade konkret och med en rytm för att man skulle kunna komma ihåg dem enkelt. En form av litteratur.
Isländska sagorna: till skillnad från andra sagor var de isländska sagorna i grund och botten baserade på riktiga personer som faktiskt levt. Sedan kanske vissa av historierna var påhittade, men de var fortfarande inte som vanliga sagor som är helt påhittade (grundade sig i riktiga historier och utspelades med människor som har levt och/eller platser som har funnits).
Isbergsteknik: en avskalad text som är kortfattad, majoriteten av texten utspelar sig mellan raderna (“fluga på väggen”-berättarperspektiv, används t.ex. i isländska sagor).

Områden #

Antiken (700 f.Kr - 476 e.Kr) #

Antikens epik #

I antikens Grekland utvecklades nya former av epik. De berättelser som framförallt har levt kvar är de som handlar om stora hjältedåd. Till exempel Homeros epos om Illiaden och Odysséen.

Antikens lyrik #

Under antiken framfördes lyriken framförallt i form av en ensam sångare. Det intima i att en författare utlämnar sig själv till en publik finns kvar i dagens poesi. Den främsta grekiska diktaren är Sapfo (de flesta diktare var män).

Antikens dramatik #

En berättelse framförd på scen inför ögonen på en publik uppstod i den grekiska stadsstaten Aten Till skillnad från det romerska dramat hade det grekiska dramat en stark koppling till religion (religiösa berättelser som dramatiserades).

Odysseén #

Odyssén var en berättelse som handlade om den grekiske fursten Odysseus, en “hjälte” under antiken. Odysseus seglar iväg på en resa att hämta tillbaka “den sköna Helena”. Eposen Odyssén skildrar denna berättelse.

Alltså har Odysseén en stark koppling till grekisk mytologi och religion.

Teatern #

Teatern var en viktig del av antikens dramatik. Dramatiken var ofta kopplad till religion, olika berättelser om grekiska gudar. Pjäserna byggde helt enkelt på kända berättelser, berättelser som folk visste. Teatern utspelades på en cirkelformad plats där publiken satt i sluttningen ner mot spelplatsen. Detta bidrog till akustiken.

Medeltiden (år 476 - 1492) #

Under medeltiden var det kristendomen som tog över som en kulturell maktfaktor och man såg med misstro på de hedniska författarna från Grekland och Rom. Krig härjade ständigt i västeuropa, övergick till byteshandel och förvandlades till bondeland. Feodalism blev vanligt.

Teatern under medeltiden #

Teatern blev en viktig del av gudstjänsten under medeltiden. I och med kristendomens makt dog den hedniska teatern ut (antikens teater t.ex.). Istället använde sig kyrkan av teatern för att lära ut kristendomen, det var pedagogiskt och bidrog till att vanligt folk kunde förstå de annars latinska berättelserna (vanligt folk talade inte latin).

Medeltidens världsbild #

Medeltidens världsbild var dualistisk. Människans själ drog henne mot gud och hennes kropp drog henne ner till djuren. Alltså skulle kroppen straffas (vanligt att munkar och nunnor ägnade sig åt kroppslig självtortyr).

Feodalismen konsekvenser #

Feodalismen gav upphov till maktpyramiden som i sin tur ledde till ståndssystemet. I och med detta skapades även olika kulturella och litterära världar. Den kristna (språk och latin), den höviska (främst inom adeln, pojkar fostrades till krigare och flickor fostrades till att vara hemma och ta hand om barn) och den folkliga litteraturen (främst muntlig, man sjöng eller berättade historier).

Berättarteknik #

Lässtrategier #

Spåkulan - förutspå
Frågetecknet - fråga
Förstoringsglaset - reda ut
Summatecknet - sammanfatta
Ankaret - koppla

Berättarperspektiv #

En berättarröst är den röst som framträder när du läser en roman, novell etc. Den som på något sätt berättar historien för dig som läsare. Berättarrösten kan vara mer eller mindre synlig och benämns ofta som “berättaren”.

Författaren är inte detsamma som berättaren!

Jag-berättaren #

Jag-berättaren deltar själv i handlingen och är synlig för läsaren.

Kan endast se ur personens perspektiv.
Kan inte gå in i andra perspektiv.
“Lita inte på jag-berättaren”.
Får inte nödvändigtvis hela sanningen.
Hur hade berättelsen sett ut om någon annan av karaktärerna berättat?
Fördelar/nackdelar med Jag-berättare?:
- Fördel: Veta exakt vad huvudpersonen tänker, identifikation underlättas.
- Nackdel: Endast ett perspektiv, begränsade, endast en version av berättelsen.

Exempel på Jag-berättare #

Sapfo (ca 630 f.Kr. - okänt)
Homeros “Odyssén (700 f.Kr)
Marit Bergman, 2004
Hur kan du se att dessa är Jag-berättare?

Allvetande berättare #

Den allvetande berättaren vet allt, ser allt och hör allt. Den vet vad alla karaktärer tänker, känner, gör och säger. Den kan växla mellan att berätta om huvudkaraktären och andra karaktärer. Den vet allt om tid, miljö, plats, framåt och bakåt i tiden. Den vet allt om konsekvenserna.

Oftast en osynlig berättare för läsaren.
Analysera en allvetande berättare:
- Utvändig
  - Läsaren ser karaktärerna objektiv utifrån (skapar en större distans).
  - Läsaren får ingen djupare förståelse för karaktärens känslor.
- Invändig
  - Via den allvetande berättaren får du som läsare uppleva och känna saker som karaktären känner (inte att blanda ihop med Jag-berättaren).

Exempel på Allvetande berättare #

Cervantes, “Don Quijote” (1547-1616) - utvändig
Thydell, 2004 - invändig
Hur kan du se att dessa är allvetande berättare (och om de är utvändiga eller invändiga)?

“Flugan på väggen” berättare #

Läsaren får lära känna karaktärerna som om en “fluga på väggen” hade återberättat vad den såg. Den återberättar främst karaktärens handlingar. Berättaren vet inget om deras känslor och tanker. Detta gör att det är väldigt avskalat, läsaren måste själv fylla i det som saknas och bilda sig en uppfattning om karaktärerna via deras handlingar (läsa mellan raderna).

Detta sätt att berätta kallas för isbergsteknik. Isbergstekniken utvecklades från de isländska sagorna och användes i modern tid av bl.a. Hemingway.

Exempel på “Flugan på väggen” berättare #

“Njals saga” (ca 1200), en isländsk saga